påminna

Swedish

Etymology

From +‎ minna. Compare Danish påminde, Icelandic áminna.

Verb

påminna (present påminner, preterite påminde, supine påmint, imperative påminn)

  1. to remind
    • 1915, Selma Lagerlöf, “Tavaststjernas sista sommar [Tavaststjerna's Last Summer]”, in Troll och människor [Trolls and Humans]‎[1], Albert Bonniers förlag, accessed at Litteraturbanken.se, courtesy of Göteborgs universitetsbibliotek, archived from the original on 17 September 2025:
      Det [...] påminde honom om att han måste skynda.
      It reminded him that he had to hurry.
    • 1928, Hjalmar Bergman, Lotten Brenners ferier [Lotten Brenner's Holidays]‎[2], Albert Bonniers förlag, accessed at Litteraturbanken.se, courtesy of Göteborgs universitetsbibliotek, archived from the original on 17 September 2025:
      Han visste inte att han påminde henne om en avliden pudel.
      He didn’t know that he reminded her of a dead poodle.

Conjugation

Conjugation of påminna (weak)
active passive
infinitive påminna påminnas
supine påmint påmints
imperative påminn
imper. plural1 påminnen
present past present past
indicative påminner påminde påminns, påminnes påmindes
ind. plural1 påminna påminde påminnas påmindes
subjunctive2 påminne påminde påminnes påmindes
present participle påminnande
past participle påmind

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Derived terms

References