återfinna

Swedish

Etymology

From Old Swedish aterfinna, equivalent to åter +‎ finna.

Verb

återfinna (present återfinner, preterite återfann, supine återfunnit, imperative återfinn)

  1. to refind, to find (something that was lost)
    • 1887, August Strindberg, Hemsöborna [The People of Hemsö]‎[1], Albert Bonniers förlag, accessed at Litteraturbanken.se, courtesy of Lunds universitetsbibliotek, archived from the original on 26 September 2025:
      [Professorn], som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och sjöng.
      The professor, who had refound his lost youth, took the lead and sang.
    • 2000, 1973 års bibelkommission, “Lukasevangeliet [Luke] 15:24”, in Bibel 2000[2], © Svenska Bibelsällskapet, accessed at Bible.com, archived from the original on 23 September 2025:
      Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.
      My son was dead and is alive again; he was lost and is found.

Conjugation

Conjugation of återfinna (class 3 strong)
active passive
infinitive återfinna återfinnas
supine återfunnit återfunnits
imperative återfinn
imper. plural1 återfinnen
present past present past
indicative återfinner återfann återfinns, återfinnes återfanns
ind. plural1 återfinna återfunno återfinnas återfunnos
subjunctive2 återfinne återfunne återfinnes återfunnes
present participle återfinnande
past participle återfunnen

1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

References